Det senaste året har jag gått och grunnat på varför vi ibland hamnar i total clinch – inte bara om världspolitik utan om vilken färg det ska vara på rosetterna på en tävling för husdjur, om barn ska få äta socker eller inte, cyklister vs bilister och alla oändligt många olika exempel. Hur kan vuxna människor bli så upprörda över oliktänkande att de rent av slutar prata med varandra? Eller skapar olika ”grupperingar” som avsiktligen behandlar varandra illa fysiskt eller psykiskt på olika sätt för att man har en avvikande åsikt?
Konstruktivt spenderad tid…
Det som återkommande slår mig är hur oproportionerligt mycket tid vi ägnar åt tjafs när vårt fönster här på jorden är så snävt. Om man sätter allt i relation och komprimerar jordens ca 4,5 miljarder år till ett kalenderår dyker arten moderna människor upp först under den sista minuten av den 31 december. Ett människoliv på 80 år? En blinkning skulle motsvara mindre än en sekund. Ändå fyller vi den där blinkningen med att försvara vår rätt att ha rätt inom nästan alla områden i livet – inte minst de banala….
Måste man reagera på allt?
Det korta svaret är nej. Det handlar inte om konflikträdsla, utan om ödmjukhet och nyfikenhet. Att möta olikhet med nyfikenhet ger per automatik färre verbala brottningsmatcher. När någon säger något jag spontant inte håller med om försöker jag ställa följdfrågor i stället för att försvara min åsikt, till exempel: Hur kom du fram till det?
När jag då får en motivering av någons ståndpunkt, så kan jag internt processa ytterligare följdfrågor som:
- Vad kan jag lära mig av det här perspektivet?
- Vilka erfarenheter ligger bakom personens slutsats?
- Kommer det vara värt att argumentera, eller räcker det med att jag förstår?
Visst finns tillfällen då det krävs att man är snabb och tydlig, om man måste avstyra en akut situation. Men även då tjänar vi på att bokstavligen andas. William Ury, medgrundare till Harvard Negotiation Project, uttryckte det på ett bra sätt:
“When angry, you will make the best speech you will ever regret.”
En kort paus för att bara andas är ofta skillnaden mellan en bro byggd och en bro bränd. Och det skadar inte att påminna sig om att kommunikation är knepigt och särskilt i text, där tonläge, ansiktsuttryck och gester saknas. Ett kort “Ok!” kan låta passivt aggressivt, och ett vänligt förslag kan uppfattas som kritik.
Om man påminner sig om hur lätt det är att misstolka och ger sig ett ögonblick att fundera över alternativa tolkningar, inser man ofta att man inte behöver reagera alls utan istället ställa en följdfråga för att få vägledning i både avsikten och bakgrunden till kommunikationen.
Om sant och falskt – och om rätt och fel
En sak som ofta förvärrar konflikten är att vi blandar ihop sanning med värdering. Sant eller falskt är en fråga om fakta, exempelvis resultat som kan återskapas i experiment efter experiment, typ gravitationslagen. Faktum är konstanta oavsett vem som betraktar det. Rätt eller fel handlar däremot om etik, preferens och mål, vilket givetvis kan vara helt olika beroende på vem man är som person, vilken kultur man vuxit upp i och så vidare.
När vi blandar ihop fakta med personliga värderingar uppstår gräl som egentligen inte borde finnas. Vi kastar oss över varandra som om allt vore naturvetenskap – trots att mycket i vardagen är smak, prioritering, kultur eller moral. Fakta kan, i bästa fall, verifieras. Värderingar måste förhandlas.
Såhär tänker jag personligen:
- Är det ett faktum? Då letar jag data – och påminner mig om att jag kan sakna delar av bilden.
- Är det en prioritering eller ett ideal? Då behöver jag lyssna, förklara och förhandla – och inse att jag fortfarande kan sakna delar av bilden.
Att skilja sant/falskt från rätt/fel gör samtal enklare. Man slipper försvara sin personliga åsikt som om det vore lika sant som gravitationslagen och man står friare att ändra sig när ny information dyker upp, utan att känna att man förlorar ansiktet eller vänder kappan efter vinden.
Det här är också skälet till att jag inte heller är ett fan av begreppet ”utvecklande” eller ”konstruktiv” feedback eller hur det av många chefer hanteras, för det bygger nästan alltid på att chefen har en personlig upplevelse (känsla) som i sin tur bygger på vad man tycker är rätt eller fel. Jag föredrar att ha en ständig och nyfiken dialog istället, med syftet att gemensamt förstå process, motiv och dra lärdomar. Den sortens samtal tenderar att vara utvecklande för alla involverade.
Jag landar allt oftare i att nyfikenhet är den mest underskattade förmågan hos människor. Inte bara för att den löser knutar, utan för att den alltid tvingar mig att erkänna att jag aldrig har hela bilden. Det blir så mycket mer intressanta samtal då, både privat och i arbetslivet… (OBS – min åsikt och inte ett faktum😊)
Så vad säger du? Ser du förmågan att välja sina strider som en styrka eller ett tecken på konflikträdsla? Och hur skapar vi – som ledare, kollegor, medmänniskor – kulturer där olika perspektiv blir en tillgång i stället för en källa till splittring och polarisering?
Lämna gärna dina tankar i kommentarsfältet. Jag är nyfiken 🙃
