Utan en plan…🙃
Inte för att revolutionera arbetslivet. Inte för att få ett pris i någon rapport om framtidens fantastiska ledarskap. Jag insåg bara att det redan var gjort.
Vi har jobbat så här i flera år. Det funkar. Det var läge att formalisera det icke-formella.
Samtidigt:
- Volvo kallar in 10 000 till kontoret.
- Paradox Interactive kräver femdagarsnärvaro av alla sina 440 anställda.
Trygghet? Kontrollbehov? Återföreningsterapi?
Vem vet. Men jag fattar inte…
Jag kan heller inte låta bli att tänka på France Télécom. Där gjorde man arbetsvillkoren så obekväma att människor självmant skulle lämna. Det gick så långt att människor faktiskt tog sina liv.
Jag menar inte att det här är samma sak. Men riktningen, alltså att ta bort medarbetarens flexibilitet till förmån för arbetsgivarens kontroll, det skaver för mig. Vad är det man egentligen försöker lösa?
Vi går nu åt andra hållet. Inte för att vara ”edgy”, utan för att det helt enkelt kändes som sunt förnuft. Så här ser det ut för oss:
- En medarbetare jobbar hemifrån hela tiden och levererar i toppklass.
- En annan hyr plats på ett lokalt kontor i sin hemstad för att ha lite folk i periferin, levererar toppklass.
- Några av oss andra arbetar oftast hemmavid, på resande fot eller möts i stan för att träffa kund.
Vi ses några gånger per termin och pratar om det som faktiskt betyder något. Men vårt fasta kontor? Mest en plats att landa mellan möten.
Har vi perfekt kultur? Antagligen inte. Men vi utgår från tillit tills motsatsen bevisas 😊 Och om något inte funkar – då hoppas jag att vi vågar prata om det. Inte lösa det med fler regler, utan med mer lyssnande. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt krävs relationer som håller för att säga:
“Idag är det tungt”, utan att någon tolkar det som att man är på väg att säga upp sig. Vi är inte en familj. Det här är ett jobb. Vi träffas främst när vi träffar kunder, och det gör vi inte på kontoret utan i möteslokaler eller ute hos kunden. Alla andra träffar kan faktiskt ske digitalt.
Jag vet med mig att jag aldrig kommer tvinga in någon, varken för att ha kontroll på vad de gör, hur någon mår, eller för att ”bygga kultur”.
Mitt mål är att ha så pass bra relationer med mina medarbetare att vi kan prata om skitdagar, psykiskt mående, mensvärk eller livet i största allmänhet – och det vet jag kvittar om man gör IRL, på Teams eller i telefon.
Det hade antagligen varit enklare att hålla fast vid det fasta kontoret, men varför ska man ta den enkla vägen?
Vi kommer däremot ha en hub där vi kan ses om vi vill och känner för det. Så ett av mina sommaruppdrag blir att reka ställen som funkar för just det. Kanske kan vi till och med kombinera det med andra bolag som tänker likadant? Coworking på riktigt, alltså. Inte bara kaffemaskin, whiteboard och matchande skrivbordsskärmar, utan gemensamma värderingar också 😊
Vad tänker du – är strikta kontorskrav ett tecken på starkt eller svagt ledarskap?
