Det är lite spännande att läsa de reflekterande inläggen som duggar tätt på LinkedIn den här tiden på året. De flesta speglar tankar kring ledigheten; vad den inneburit, varför man ska checka ut helt, inte alls eller någonstans däremellan.
Jag kom att tänka på en diskussion jag hade med min branschkollega Caroline Boqvist för runt ett år sedan. Vi pratade om att orka i längden, och att det nog är klokt att vara försiktig, eller i alla fall medvetet uppmärksam, på att känna en stark ”passion” för det man gör.
Uthållighet, engagemang och ansvar är ju inte nödvändigtvis bäst sprunget ur en flammande eld. En låg, stabil värme räcker längre och håller jämn fart över tid. Jag tror det gäller på många områden, inte bara i jobbet. Även i relationer, hobbies eller andra intressen som ska hålla över tid finns det liksom risk att gå upp som en sol och ned som en pannkaka om det ursprungligen har byggts upp av en ”flammande passion”.
Och som arbetsgivare kanske man ska vara uppmärksam på vad man uppmuntrar. Den som långsamt, pålitligt bidrar varje dag, skulle kunna riskera att skymmas av den som gör enstaka, lysande insatser. Men det behöver inte betyda att det är där värdet skapas. Det är lätt att bländas av det som lyser starkt.
Bara ytterligare en personlig ”efter semestern-reflektion” i mängden, inför höstens alla stundande e-NPS-mätningar 😊
