Frustration. Lättnad. Nyfikenhet. Allt är kemiska reaktioner i hjärnan. Påverkade av dagsform, hormoner, sömn, koffein – eller bristen på det. Det betyder att en känsla inte alltid är sann, men den är alltid värd att reflektera över.
Om du är som de flesta märker du nog att du ofta tänker att du känner saker:
”Jag känner att jag är stressad.”
”Jag känner att jag borde träna.”
”Jag känner att jag inte har tid.”
Fast det där är ju tankar i form av krav och to do-listor. Inte känslor.
Känslor är något annat:
”Jag känner mig frustrerad.”
”Jag känner mig lättad.”
”Jag känner mig tacksam.”
Och för att bli lite personlig… om det finns något som heter lågkänslig så är det nog jag. Jag snappar sällan stämningen i ett rum eller sådant som sägs mellan raderna, och eftersom jag ofta rationaliserar och är uppgiftsorienterad märker jag att jag inte så lätt blir upprörd eller förnärmad. Men just därför behöver jag påminna mig om att känna efter.
För även om känslor är kemi, så fungerar de ändå som signaler om vad som pågår i oss. De hjälper oss att möta andra i relationer, de påverkar våra beslut och de ger oss självinsikt. Utan den reflektionen riskerar man att gå på autopilot och det kan göra att man missar både möjligheter till utveckling och varningssignaler.
Ledarskap och självledarskap börjar inte i att tänka hårdare, utan i att faktiskt känna efter utan att gå vilse i det. Känslor kommer och går, styrda av kemi och dagsform. Värderingar däremot ligger fast. Och kanske är det just därför det är så viktigt att vara grundad i sina värderingar – då spelar det mindre roll om man är högkänslig, lågkänslig eller någonstans mitt emellan.
Gör du skillnad på det du tänker och det du faktiskt känner?
